NYA!

www.mydamnluck.blogg.se

där hittar ni mig, aldrig mer här.

HOJ!

header

 

Torka aldrig tårar utan handskar.

En varm dag som denna har varit långsam. Jag har inte lyckats genomföra något vidare viktigt, allt jag lyckats med är att spraymåla Kubbet. Även läst ungefär 100 sidor i Johan Glans första bok i serien. Mina ben glittrar och de små lila fläckarna sitter kvar än. Mitt avslitna nagellack skiner och glittrar och gräset där jag sprayat ser ut som gräs ur en tecknad serie för små flickor. 
Dock har jag efter mycket om och men lyckats få internet till att fungera som det ska igen. Men hur mycket jag än sysselsätter mig med och pillar på kan jag aldrig sluta tänka.
Jag tänker hela tiden , HUR MÅR JAG EGENTLIGEN !? Jag vet inte om jag är ledsen eller glad. Men jag ler ändå, på så sätt slipper folk runt om mig inte bekymra sig. Jag vet dock att jag är arg. Jag är fruktansvärt arg ,besviken och så allvarligt förbannad. När en så kallad "vän" hugger en i ryggen blir man först ledsen och sedan det jag är nu , arg ! 
 
 
 

skitskitskit

Det är vad mitt liv är just nu. Jag mår så psykiskt och fysiskt dåligt att en liten syssla som att bädda sängen kan få mig att bryta ihop. Veckan har bara bjudit på dåliga saker och jag börjar tröttna på det. Jag kan inte sätta ord på hur jag mår. Jag vet att jag inte är glad eller dyliknande. Jag misstänker att jag är påväg ner i en depression.. min första. Jag är rädd såfort någon har något att säga mig. Jag ser inget förutom dåliga nyheter..Det är allt jag fått höra nu i 7 dagar. Jag vet ärligt talat inte om min kropp orkar mer. Jag behöver komma här ifrån , till ett ställe med någon jag trivs med och sedan bara få stänga ute allt som hänt.. Jag vet själv att det inte kommer hända men jag drömmer om det hela tiden. 
 
Mamma frågade mig igår om jag ville med hem , alltså hem till malaysia nästa sommar. Jag var nära på att be henne att åka nu med detsamma. Dock visste jag själv att det inte går.  Mamma ville att det bara skulle vara vi som åkte, men hur ska jag kunna "välja" sida mellan mina två föräldrar ? 
Jag älskar dem ju lika mycket och vill inte vara utan någon av dem, hur ska jag då kunna välja att vända den ena ryggen ? Jag vill inte vara dottern som själv väljer att hugga en av mina älskade föräldrar i ryggen !?
Jag vet att jag gjort det innan. Precis som alla andra barn men när man växt upp på det sättet som jag gjort , då lär man sig att växa upp snabbare, att mogna snabbare och att bli vuxen tidigt. Det är vad jag blivit. Jag har fått stå stark hela tiden. Inte bara för min skull utan för min syster , lillebror , föräldrar och till och med för vänner. 
Jag har fått hålla upp dessa nära och kära på mina små axlar. Jag har fått vara deras hjälte i fler år men aldrig har där varit någon som bara för en stund tar bördan från mina axlar och låter mig få andas ut. 
Är det verkligen meningen att jag skall vara den som skall upprätthålla relationen i min familj?
Jag väljer att göra det , för jag är så oerhört tacksam över min familj. Jag älskar dem så mycket och ingen skall få göra dem illa. Min familj kanske inte är som den man ser på tv. Den är liten och trasig. Men den står mig närmst om hjärtat. 
 
Men även fast jag hela tiden är omgiven av min familj känner jag mig ensam. Jag har märkt av det mer än innan , vet inte om det beror på att jag inte har så mycket att fokusera på nu i sommar eller vad det är. Men jag är ensam. Jag står ensam , jag har ingen som jämt och ständigt krigar vid min sida. 
Jag har Isabelle , men jag vill inte lägga någon som helst tyngd på hennes axlar genom att be henne att finnas för mig. Jag vet att hon gör det men jag vill inte att hon ska få samma börda som jag. Hon betyder för mycket för mig! 
Jag kräver inte en pojkvän eller älskare. Bara någon som varje dag hör av sig . Kanske inte pratar med mig hela dagen men i alla fall frågar hur jag mår. Någon jag kan rymma till så fort det behövs och som välkommnar mig med öppna armar! Som gör sig tid för mig utan att känna sig tvingad. Som skulle gå genom eld och vatten för att få se mig le!
 
Jag kanske kräver för mycket, vad vet jag ? Men allt jag vet är att det snart måste vara min tur att få vara lycklig. Kanske inte problemlös men trots alla problem känna mig lycklig. När den dagen kommer ska jag göra mot någon av mina rädslor. Kanske hoppa bungejump, ge blod eller gå nära fåglar. Vilket jag gör återstår att se. Men just nu ska jag fortsätta vara den kämpe jag är. Ska kämpa för att stå på raka ben och inte vika mig. Kämpa för de jag älskar.

ovetande.

att inte veta vad som pågår är jobbigt för mig. Att inte kunna kontroller Hur pågående händelser kommer påverka mig och mina känslor.att stå mitt i stunden och veta att han har all makt att krossa mig och att jag själv satt mig i skiten. mina instinkter säger åt mig att förbereda mig på det värsta, så det tänker jag. jag väntar bara på den stunden då han tänker använda sin fördel till att krossa mig. njuta av att se mig svag. då han mår bra av vad han gjort.
när man blivit krossad x antal gånger lär man sig att på ett dumt sätt att bara öppna sig men samtidigt veta att det värsta är troligtvis det som hända skall.
han skiter i vad som än händer och jag står här, med all vilja om något bra som inte händer.

allt bara rasar

världen faller ner över mig. krossar mig. hindrar mig från att resa mig igen. Den tillåter mig inte att vara stark.
detta har hänt mig en gång innan, att allt blivit för tungt för mina axlar. att jag kämpar för att åter stå på fötter. beredd på allt denna elaka värld kastar på mig. denna gången hann jag inte ens lyfta på huvudet. jag är redan krossad och bli krossad igen.
denna gången vet jag inte hur jag ska klara det själv. jag behöver någon som kämpar vid min sida när jag behöver det.
som låter mig vila mig mot axeln när jag inte längre kan finna styrka att fortsätta.

det är svalt, guppigt och tråkigt. bussvägen mellan Eslöv och Hem är en av de tråkigaste. det är knappt några människor. faktiskt bara jag vid detta tillfället. jag och busschauffören är de enda på bussen just nu. tankarna får flöda fritt. visa mig bilder av lycka, sorg, framtiden.

marknad!

imorgon ska jag på marknad. med underbara vänner, som jag saknat länge. sedan ska jag till Hörby. till en pojke, oooooohhh! han är någon av de mysigaste människor jag träffat. det är ju dock inte det bästa med honom. ser fram emot att få lära känna honom bättre!
klockan är mycket och jag ska upp tidigt så det betyder läggdags!


äventyr

i en vecka, har jag konstant hittat på något. kanske inte världens största grejer men små saker som gör att jag, just nu sitter i ett litet trångt bussutrymme och väntar på bussen. Bussen som skall ta mig härifrån. bort till det som bara kan vara bättre.
mina ögon är svullna av för lite sömn. min kroppsvikt mindre pågrund av obalanserad kost. ett mat intag som varierar från varje dag. men trots allt det mår jag nu äntligen bra, jag kommer bort här ifrån.


Behind her smile is a story you would never understand.

Vart tar man vägen när man inte har någonstans att gå?
Vem lutar man sig mot när ingen har tid för en? 
Vem finns här för mig?
 
 
Jag har preis kommit hem och mår piss. De senaste 28 timmarna har varit underbara, men de är bakom mig nu. 
Jag har öppnat mig , gjort mig sårbar. Lagt ut mitt hjärta för att riskera att få det krossat , ännu en gång. Krossas det nu bygger jag en mur runt mig själv. Jag kommer bli kall , för man tappar tro på "kärlek" när den bara krossat en. Fysisk och psykiskt. Jag vet väl egentligen innerst inne att jag inte borde gjort vad jag gjort. Jag borde skydda mitt hjärta som riddaren skyddar sin prinsessa men den tanken försvann. 
Min magkänsla säger mig att det aldrig kommer bli 
men ändå sitter jag och hoppas på det som en galning ? 
Det skall självklart inte bli just nu men i framtiden kanske? 
 
Jag vill ha någon här nu, som jag kan slappna av med och bara gråta ut hos. För vad vet jag inte, jag känner  bara att jag måste få gråta. Någon som kan trösta mig och bara finnas här för mig liksom.
 
Nu ska jag hitta något gott hemma , en glass skadar inte och tycka synd om mig själv i min ensamhet.
 
 

And I'm feeling good!

I detta nu är jag glad.Jag mår underbart bra och känner mig nästan underbar. Jag har varit i Hörby träffat trevligt folk och bara hängt. En underbart söt kille har pratat med mig hela dagen , scoooore!  Jag hoppas på att kunna få någon sömn ikväll. På 3 kvällar har jag sovit ungefär 10 timmar. Vilket är vad jag vanligtvis gör på en dag om inte mer ! 
Jag mår som en kung. Min nya älskling är underbar , badade och duschade med den idag och det var FANTASTISKT!
Imorgon kommer bilder från den och på den ! 
 
Såhär rött såg mitt hår ut på bussen påväg till hörby , underbart fint! 
 

Chapter three.

The birthday.


Idag fyller jag år. Jag är 17 år, inte 17 år ung utan 17 år gammal. Av min kära familj kom gåvor. Noga utvalda från listan de krävt av mig. Girlfriend parfymen, en av Jonas gardells böcker, örhängen , spa grejer och pengar . 3000kr fick jag . Med andra ord ska jag på måndag lägg ut 349kr av dem för att fixa en ny telefon och sedan sälja min gamla.
Skönheten jag lagt mina ögon på är en Xperia Z lila. Den ska bli min. På måndag. Sen om 3 månader eller förhoppningsvis mindre blir en iPad 4 min. Sen kan jag börja leva normalt igen, men med en mindre budget. Skall börja lägga undan pengar varje månad. Spara undan till resan sommaren 2014!

Om 6 timmar ska jag övningsköra in till Sandby och hämta min Buddy, whoop whoop! Ska övertala henne att nattbada med mig :D

Chapter two

Jag har levt i skuggan ännu en gång. I skuggan av min syster. Jag trodde att den tiden var över. Efter att ha stått ut med det i 16 år att jag skulle få leva i min sol. Att själv få glänsa , men nej. Blir det såhär på lördag , orkar jag inte mer. 
Jag vill leva, synas , få vara jag. Leva ,andas vara Stephanie.
 
Imorgon är det min dag , jag ska bli 17 år. Egentligen känner jag inget stort över det hela. Presenter , god mat och mina nära och kära.En mysig dag , med personlig tid liksom. Lördag är det dock andra bullar. Mycket mat, tårta,godis och vänner. Vuxna vänner då. Men lika trevligt ändå. För även vuxna är härliga, man kan konversera på ett annat sätt och om andra saker.  Jag saknar faktiskt det. Att vi alla sitter ner och bara har trevligt. Sen att få massa presenter är bara en guldstjärna i kanten. Hoppas väl mest på kontanter som jag ska spara till min iPad !
 
 

Chapter one.

Jag sitter här, på gröna plastiga och obekväma stolar. Jag ser folk som kommer och går. Själv kan jag inte röra mig. Har inget annat val än att vänta.
Människorna som passerar har alla sin egna historia. Full av händelser, glädje och sorg. Min historia är kort. Endast påbörjad.
Det äldre paret bredvid mig är oförskämda. Klagar på allt som finns att klaga på.
"Det finns inga muggar på toaletten!"
"Sveriges sjukvård är för dålig som inte ens har muggar på toaletten!"
Själv vill jag bara se en doktor komma och ropa på dem. Hennes man, den som söker vård kallade precis receptionisten för "jävla kärring".
Hur otacksam får man vara?
De två är ett typiskt exempel på den sortens människor jag inte klarar av. De som anser att de går först , att de är bäst och att allt ska anpassas efter dem.
Själv. Jag sitter själv. I någon timme har jag suttit här nu. Utan något som helst tecken på liv från min syster eller far.
Jag underhåller mig med att tänka. Tänka på allt som varit och som skall vara. Jag tänker på hur livet med en kärlek skulle vara . På min familj. Varför den får genomlida allt det den har fått genomlida.
Min familj är inte perfekt, den är trasig. Liten och trasig. Men den är perfekt för mig.

Jag stirrar på mina ben, för stora, för feta. Bara för mycket. Jag kan räkna upp hundra saker jag ogillar med min kropp. Så istället försöker jag fokusera på min omgivnig.
Det kalla gråplastiga golvet under mina älskade converse. Automaterna som står och surrar. Dovt och tyst.
De äckliga sätena man tvingas sitta på.
Detta är Lunds akut .

Blöta mjukisbyxor, varje latmask mardröm.

Idag har jag hjälpt min kära fader med pooldäcket. Det skulle trycktvättas och det är vad jag gjort. Mina mjukis blev blöta och mina fötter med. Men jag är i alla fall klar. Skall nu bänka mig i soffan och kolla på film, eller vad det nu bjuds på. Skall väl även börja planera budget osv. Behöver spara ihop ca 5000kr till. Då kan jag köpa både min iPad plus tangentbordet som jag behöver. Någon försäkring vet jag inte riktigt om det blir för då lär jag få spara i ett halvår och jag behöver den så snabbt så möjligt. Möjligtvis att jag kan övertala mina föräldrar att betala försäkringen åt mig. Dock har jag bestämt mig för att verkligen inte använda några pengar överhuvudtaget fram tills dess att jag köpt den. Sen kommer den bli min lilla älskling , min bebis , min ögonsten. Skall ta väl hand om den, skämma bort den med skal osv. Skall även se till att köpa såna touchvantar sen till vintern och även en penna. Men ingen sån ful , utan en snygg stylish penna!
 
 

Oh bloody hell!

Fan. Gick in på en blogg och det första jag ser är mat. Nu är jag hungrig. Sallad , eller stekta räkor i sötchilli sås , åh jag dör. Min mage kurrar! Skriker ett plågat skrik.
Att äta nu vore dumt, men sova hungrig är en sak jag aldrig lyckas med. Så det är pest eller kolera. Jag väljer att äta.
Skall resa mig upp, tassa ner för den gamla trätrappan och göra mig något att äta. Något gott , antagligen sallad om det finns , kanske skall sätta igång tv:n och hoppas på något bra.
Mat är min drog.

RSS 2.0