Jag sitter här, på gröna plastiga och obekväma stolar. Jag ser folk som kommer och går. Själv kan jag inte röra mig. Har inget annat val än att vänta.
Människorna som passerar har alla sin egna historia. Full av händelser, glädje och sorg. Min historia är kort. Endast påbörjad.
Det äldre paret bredvid mig är oförskämda. Klagar på allt som finns att klaga på.
"Det finns inga muggar på toaletten!"
"Sveriges sjukvård är för dålig som inte ens har muggar på toaletten!"
Själv vill jag bara se en doktor komma och ropa på dem. Hennes man, den som söker vård kallade precis receptionisten för "jävla kärring".
Hur otacksam får man vara?
De två är ett typiskt exempel på den sortens människor jag inte klarar av. De som anser att de går först , att de är bäst och att allt ska anpassas efter dem.
Själv. Jag sitter själv. I någon timme har jag suttit här nu. Utan något som helst tecken på liv från min syster eller far.
Jag underhåller mig med att tänka. Tänka på allt som varit och som skall vara. Jag tänker på hur livet med en kärlek skulle vara . På min familj. Varför den får genomlida allt det den har fått genomlida.
Min familj är inte perfekt, den är trasig. Liten och trasig. Men den är perfekt för mig.

Jag stirrar på mina ben, för stora, för feta. Bara för mycket. Jag kan räkna upp hundra saker jag ogillar med min kropp. Så istället försöker jag fokusera på min omgivnig.
Det kalla gråplastiga golvet under mina älskade converse. Automaterna som står och surrar. Dovt och tyst.
De äckliga sätena man tvingas sitta på.
Detta är Lunds akut .