skitskitskit
Det är vad mitt liv är just nu. Jag mår så psykiskt och fysiskt dåligt att en liten syssla som att bädda sängen kan få mig att bryta ihop. Veckan har bara bjudit på dåliga saker och jag börjar tröttna på det. Jag kan inte sätta ord på hur jag mår. Jag vet att jag inte är glad eller dyliknande. Jag misstänker att jag är påväg ner i en depression.. min första. Jag är rädd såfort någon har något att säga mig. Jag ser inget förutom dåliga nyheter..Det är allt jag fått höra nu i 7 dagar. Jag vet ärligt talat inte om min kropp orkar mer. Jag behöver komma här ifrån , till ett ställe med någon jag trivs med och sedan bara få stänga ute allt som hänt.. Jag vet själv att det inte kommer hända men jag drömmer om det hela tiden.
Mamma frågade mig igår om jag ville med hem , alltså hem till malaysia nästa sommar. Jag var nära på att be henne att åka nu med detsamma. Dock visste jag själv att det inte går. Mamma ville att det bara skulle vara vi som åkte, men hur ska jag kunna "välja" sida mellan mina två föräldrar ?
Jag älskar dem ju lika mycket och vill inte vara utan någon av dem, hur ska jag då kunna välja att vända den ena ryggen ? Jag vill inte vara dottern som själv väljer att hugga en av mina älskade föräldrar i ryggen !?
Jag älskar dem ju lika mycket och vill inte vara utan någon av dem, hur ska jag då kunna välja att vända den ena ryggen ? Jag vill inte vara dottern som själv väljer att hugga en av mina älskade föräldrar i ryggen !?
Jag vet att jag gjort det innan. Precis som alla andra barn men när man växt upp på det sättet som jag gjort , då lär man sig att växa upp snabbare, att mogna snabbare och att bli vuxen tidigt. Det är vad jag blivit. Jag har fått stå stark hela tiden. Inte bara för min skull utan för min syster , lillebror , föräldrar och till och med för vänner.
Jag har fått hålla upp dessa nära och kära på mina små axlar. Jag har fått vara deras hjälte i fler år men aldrig har där varit någon som bara för en stund tar bördan från mina axlar och låter mig få andas ut.
Är det verkligen meningen att jag skall vara den som skall upprätthålla relationen i min familj?
Jag väljer att göra det , för jag är så oerhört tacksam över min familj. Jag älskar dem så mycket och ingen skall få göra dem illa. Min familj kanske inte är som den man ser på tv. Den är liten och trasig. Men den står mig närmst om hjärtat.
Men även fast jag hela tiden är omgiven av min familj känner jag mig ensam. Jag har märkt av det mer än innan , vet inte om det beror på att jag inte har så mycket att fokusera på nu i sommar eller vad det är. Men jag är ensam. Jag står ensam , jag har ingen som jämt och ständigt krigar vid min sida.
Jag har Isabelle , men jag vill inte lägga någon som helst tyngd på hennes axlar genom att be henne att finnas för mig. Jag vet att hon gör det men jag vill inte att hon ska få samma börda som jag. Hon betyder för mycket för mig!
Jag kräver inte en pojkvän eller älskare. Bara någon som varje dag hör av sig . Kanske inte pratar med mig hela dagen men i alla fall frågar hur jag mår. Någon jag kan rymma till så fort det behövs och som välkommnar mig med öppna armar! Som gör sig tid för mig utan att känna sig tvingad. Som skulle gå genom eld och vatten för att få se mig le!
Jag kanske kräver för mycket, vad vet jag ? Men allt jag vet är att det snart måste vara min tur att få vara lycklig. Kanske inte problemlös men trots alla problem känna mig lycklig. När den dagen kommer ska jag göra mot någon av mina rädslor. Kanske hoppa bungejump, ge blod eller gå nära fåglar. Vilket jag gör återstår att se. Men just nu ska jag fortsätta vara den kämpe jag är. Ska kämpa för att stå på raka ben och inte vika mig. Kämpa för de jag älskar.
Kommentarer
Trackback
