Min syster hade cancer som liten , för att rädda henne fick man ta bort lårmuskeln i hennes ben. Sedan dess har hon fått leva med folks dömande blickar , folk som viskar bakom hennes rygg och folk som ser henne som ett offer. Jag önskar jag fanns då , så jag kunde visa henne precis hur vacker hon var .
Att leva upp med en syster som är så avundsjuk på en för att jag fick göra allt det där hon inte kunde var inte lätt . Mycket av hennes ilska gick ut över mig . Hon ville bli av med folket som dömde och sneade , hon blev aldrig det . De finns där än idag , skillnaden är bara att hon älskar sig själv nu på ett annat sätt .
Tänk dig att i tonåren veta att du inte på något sätt kan passa in. Att alla skönhets ideal var bara en dröm, att hata sig själv.

Jag önskar jag hade fått ta smällen istället för henne . Att hon skulle va den som fick spela fotboll och göra precis vad som utan att vara försiktig .

Tanken på att hon skall få ett återfall skrämmer mig till tårar. Om det otänkbara skulle hända så ska jag va där denna gången. Sitta bredvid henne på sjukhus sängen, ha med skvallertidningar , foton , filmer ja rubbet. Snagga mig ifall hon tappar håret, krama henne när det är svårt och bara finnas där .
Min syster är en av de största klipporna jag har, en av få som verkligen vet allt om mig men inte dömt mig. Vi har gått igenom mycket tillsammans, vi har levt i kaos tillsammans. Inte som vänner alltid men som systrar.

Jag kommer älska henne för evigt!

För drygt åtta månader sedan och lite till träffade jag en person som gett mig ett annat sätt att se på livet. Som hjälpt mig när det varit som absolut svårast, som fått mig på fötter igen. Han får mig att känna mig älskad och viktig, som att jag har en mening. Man kan inte växa upp i ett totalt kaos utan en ljuspunkt och precis när jag höll på att ge upp kom han. Som att någon där uppe vakat över mig och låtit våra ödens korsats.
Jag har levt ett nytt liv med honom och jag kan inte sluta älska han. Tanken på att gå tillbaka till livet innan honom är inte tänkbart , det är overkligt och skulle vara så fel. Han är min pojkvän och jag hoppas att om några år kan jag kalla honom min sambo.
Han vet vem jag är , vad som finns inom mig och vad jag verkligen känner. Att jag kan gråta mig till söms på kvällarna bara för att jag saknar min farmor så. Han är min andra halva!

Rebecka är en av den underbaraste tjejen jag någonsin träffat. Hon ser mig som mig och ingen annan och när jag är med henne kan jag bara slappna av.
Jag kommer ihåg den gången då hon verkligen visade hur mycket jag måste betyda för henne. Vi hade skolavslutning i nian och det blev allsång på den blomstertid nu kommer , låten jag hörde på farmors begravning. Att hålla tillbaka tårarna i det läget var något helt omöjligt för mig , Rebecka förstod precis vad hon skulle göra och säga och ärligt talat utan henne hade jag nog bara sprungit där ifrån. Hon är en av de vänner som man gör allt för att ha kvar, min bästa vän helt enkelt!